Att bo i höghus

Familjer och barns vardagsliv i den täta staden

Abstract

Att skapa täta städer har varit en central strategi för att arbeta med urban hållbarhet, vilket resulterat i att allt fler familjer bor i flerbostadshus. Forskning visar samtidigt på samband mellan täta stadsmiljöer och barns minskade mobilitet och utomhuslek. Rapporten presenterar resultaten från forskningsprojektet Hållbara vertikala barndomar? Familjers lägenhetsboende och barns vardagsmobilitet och lek som har analyserat  familjers vardagsmobilitet och lek i tre olika bostadsområden i Uppsala i Sverige. En central utgångspunkt har varit att utforska urban hållbarhet utifrån ett vardagslivsperspektiv. Det övergripande syftet har varit att undersöka hur familjer med barn upplever boende i flerbostadshus i områden med olika arkitektoniska ideal och struktur, hur de organiserar sin vardag med tanke på barns lek, och hur de rör sig i sin bostad, på bostadsgården och i bostadsområdet. Var och hur leker barnen? Var, hur och med vem rör sig barnen i bostaden eller bostadsområdet? Projektet baseras på kvalitativa metoder och utgår ifrån teorier om urban hållbarhet, mobilitet samt familjers tidsrumsliga organisation.

En central ambition är att visa hur samhällsplanering genomsyras av sociala och kulturella föreställningar om vardagslivet och vilka behov människor har. Vi tar avstamp i att det finns en relation mellan planeringsideologi och hur den materialiseras i den byggda miljön. Vi menar att det finns en tydlig koppling mellan områdenas fysiska struktur och vilka möjligheter och hinder som miljön innebär för familjernas vardagsmoblitet och barnens möjlighet att röra sig och leka i sina bostadsområden. Ett tydligt resultat är att det täta stadsidealet medför betydande inskränkningar för barn när det gäller deras lek, vardagsmobilitet och utevistelser. En tydlig slutsats är också att de långtgående byggprocesser som förtätningen och byggande av nya stadsdelar medför har en tydlig påverkan på både familjers och barns upplevelser av bostadsområdet både ur trivsel- och trygghets- och säkerhetsaspekter. I rapporten lyfter vi fram ett alternativ till förtätning som planeringsideal, nämligen omhändertagande boendemiljöer. Vi menar att idén om omhändertagande boendemiljöer flyttar fokus från den byggda miljön till relationen mellan den byggda miljön och invånarna. Omhändertagande boendemiljöer stöttar invånarnas vardagsliv samtidigt som invånarna har möjlighet att justera, anpassa och omforma den byggda miljön i takt med att vardagslivet förändras.